Kategori: Fält

av Jonas Wikborg

Drottning Christinas schakt i Sala silvergruva. Foto: Jonas Wikborg.

Sala silvergruva

I Sala bröts det silver redan i slutet av medeltiden. Flera ton rent silver om året producerades under flera århundraden fram tills verksamheten lades ned år 1908. Därefter har viss brytning återupptagits under kortare perioder, bland annat under andra världskriget.

Så här kan en gruvarbetare i Sala ha varit klädd och utrustad i slutet av 1600-talet (OBS till höger). Fyllhammare och fyllfat var av samma modeller som dagens arkeologer använder sig av. Foto: Leif Berggren.

Fynd av en gammal rälsbana

Under de första dagarna i december 2021 har Jonas från SAU samt Leif Berggren från Berggrens byggnadsvård övervakat schaktningar inom gruvområdet vid Sala silvergruva i samband med saneringsarbeten. På äldre kartor finns någon form av rälsbana inritad strax intill drottning Christinas schakt. På drygt 1,5 meters djup påträffades bevarade träsyllar med kvarsittande järnspikar som hållit fast rälsen. Uppenbarligen har rälsen tagits bort efter att man slutat använda banan.

Den gamla rälsen hade legat på träsyllar i botten av ett drygt 1,5 meter djupt schakt med kallmurade väggar. Foto: Jonas Wikborg.

Konstruktionens ålder

Enligt ett brev daterat år 1817, som Leif hittat i arkiven, byggdes den flera hundra meter långa banan år 1816 till en kostnad som i dagens penningvärde motsvarar ca 3 miljoner kronor. Träsyllarna är av två typer, där den ena var mer välbevarad och antas ha tillkommit i samband med senare reparationer och förstärkningar. Banan kan i kartmaterialet spåras fram till 1891 då användningen verkar ha upphört.

Funktion

Banans användes till att frakta bort icke malmförande stenmaterial som plockats upp från gruvan. I ett intilliggande så kallat skrädhus stod arbetare och slog sönder stenmaterialet i mindre bitar och sorterade ut malmförande material. Resterande kördes ut från skrädhuset på skottkärror som tippades ned i små gruvvagnar som rullades på rälsbanan för hand.

Enligt det ovan nämnda brevet skulle investeringen vara intjänad på 8 år eftersom den kunde skötas av en gammal gubbe och en ung pojke, vilket blev billigare än att låta en medelålders kusk med hästar sköta transporten. Banan hade en lätt nedförslutning så att de fullastade vagnarna skulle vara lättare att rulla iväg till avstjälpningshögarna i utkanten av gruvområdet.

Banan passerade strax utanför det så kallade skrädhuset. Inne i byggnaden sorterades icke malmförande stenmaterial bort och kördes ut i skottkärror som bekvämt kunde tippas ned i gruvvagnarna som stod på rälsen nedanför i schaktet. Foto: Jonas Wikborg.

I slutet av oktober och början av november har personal från SAU utfört en inventering i norra Uppland och södra Gästrikland inför dragning av nya vattenledningar. Det är dock inte första gången som en vattenledning anlagts i området, även om den tidigare var av en helt annan karaktär.

Utredningsområdet går mestadels genom skogsmark där den dominerande lämningstypen är kolningsanläggningar, vissa av dem med intilliggande spisrösen efter kolarkojor. Sådana som Dan Andersson en gång vilade vid. Inom utredningsområdet passerar även en flottningsränna. Kanske landets längsta?

Flottningsrännan anlades i slutet av 1800-talet. Det var vanligt att flotta timmer på älvarna vid denna tid. Problemet var dock att Dalälven hade svårpasserade forsar och vattenfall vid Älvkarleby. Under en period transporterades timret därför med tåg till Gävle där det sedan skeppades vidare till Korsnäs sågverk i Falun, men detta blev en dyr lösning. Då beslöt man att uppföra ett nytt sågverk vid Bomhus utanför Gävle. Timret transporterades dit i den 3 mil (!) långa flottningsrännan som grävdes för hand från Untrafjärden vid Dalälven till Bomhus.

Omkring 700 man var sysselsatta med att anlägga den brädfodrade rännan som resulterade i att en timmerstock kunde färdas de tre milen på ca 10 timmar. Konstruktionen ställde höga krav på ingenjörskonst för att överbrygga nivåskillnaderna i området och vattenflödet reglerades med hjälp av flera dammluckor. År 1970, året efter Woodstock-festivalen, upphörde flottningen i rännan och man återgick till tågtransporter.

/Jonas Wikborg

Under hösten har vi arbetat med en arkeologisk utredning på en sträcka mellan Gävle och Sandviken. De båda kommunernas fjärrvärmenät ska kopplas samman och av denna orsak behöver vi ge oss ut och inventera och gräva. Och detta med vatten är hela tiden återkommande i projektet, i olika former, inte bara genom att det är fråga om fjärrvärme.

Det började med att vi skulle ha fältstart den där dagen i mitten av augusti då ett skyfall drabbade trakten. Som tur var hann vi inse vad som var på gång och sköt upp det hela till veckan efter. Men i skogarna har det varit mycket blött. Nästan alla diken har varit omöjliga att komma över och omvägarna kring våtmarkerna har blivit stora.

• 

Vårt utredningsområde korsar också Gavleån och en ö, Fösholmen, som ligger i ån. På grund av allt strömmande vatten har vi dock fått vänta med vårt besök där tills en del vatten runnit undan. Tyvärr har nog ön påverkats av strömmande vatten åtskilliga gånger under tidens gång. Därför saknades förutsättningar för att det där skulle kunna finnas t ex en bevarad stenåldersboplats på ön – något som vi hade sett som en möjlighet.

Men vi har i alla fall hittat fornlämningar på några andra platser. Det rör sig främst om ett antal av de sandstensbrott som är så karaktäristiska för området men även några lägen för stenåldersboplatser.

Utredningen är inte avslutad än. Vi ska göra sökschaktning i trakterna kring Valbo och Valboåsen. Våra förhoppningar är goda om att hitta åtminstone någon eller några fornlämningar till där. Och återigen dyker vattenaspekten upp – vi ska nu arbeta på och vid en rullstensås som används för vattentäkt av Gävle kommun.

Ann Lindkvist

SAU har just avslutat en förundersökning och en utredning vid Sala silvergruva. Detta som ett led i det stora saneringsprojektet som Sala kommun driver. Gruvområdet ska saneras från arsenik, kvicksilver, kadmium, bly och zink och andra gifter.

Det är en väldigt spännande och fascinerande miljö. Det mesta som vi hittar spår efter är tidigare kända lämningar. Lämningar som finns med på gamla kartor, som uppgifter i arkiv eller fotografier, men som nu ligger dolda under marken. T ex stolphål från stångången som gick mellan Knektschaktet och stora hjulhuset, golvet från zinkverket, stolpar från Bok och vaskverket samt rasmassor från kalkugnarna mm.

Nu i veckan har vi undersökt lämningar som INTE var tidigare kända. Bland annat spår efter ett hus som stått på en av parkeringsytorna. På bilden ser ni ett skolexemplar på ett stenskott stolphål, ca 1,2 meter djupt. Man har verkligen lagt ner möda på att få stolpen att stå ordentligt. Huset kan möjligen knytas till de kalkugnar som stått i närheten.

Med oss på plats har vi haft Leif Berggren som sakkunnig antikvarie. Han kan det mesta som är värt att veta om Sala silvergruva. Och vårt arbete kommer att fortsätta under vintern med fler djupdykningar i arkiven för att komma längre i tolkningen av det vi hittat. Fortsättning följer….